Åren efter millennieskiftet rasade debatten om Nobelpriset i litteratur och Astrid Lindgren som värst. Namninsamlingar och upprop krävde att den älskade barnboksförfattaren skulle tilldelas priset postumt. I skottgluggen stod Akademiens dåvarande ständige sekreterare, Horace Engdahl. – Folk pratar om Akademiens kris 2018. Okej, det var väl lite rörigt, men den verkligt allvarliga krisen var Astrid Lindgren-krisen, säger han i Fördomspodden. ”Din pappa hindrar Astrid Lindgren från att få Nobelpris” Kraven från både allmänhet och media på att Astrid Lindgren skulle tilldelas Nobelpriset framfördes redan i slutet av 1990-talet. Inom några år gick det så långt att Horace Engdahl kände sig personligt förföljd, berättar han. – De stod i gränderna och filmade in i vardagsrumsfönstret. De var helt galna, de gick för långt. Reportrar sökte också upp hans barn på skolgården, sträckte fram mikrofoner och frågade ”Vad tycker du om att din pappa hindrar Astrid Lindgren från att få Nobelpriset?”. – Det är en stor författare, det har jag alltid tyckt. Jag har läst hennes böcker för mina barn och så vidare, det är inte fråga om det. Men hon tävlar med alla världens allra största författare. Man kan inte utgå från att hon absolut måste ha priset, säger Horace Engdahl. Krävde att Engdahl skulle skriva om stadgarna själv Efter Astrid Lindgrens död 2002 tog debatten ytterligare fart. Nästan 40 000 personer krävde i en namninsamling att hon skulle prisas efter sin död, men fick till svar att det inte tillåts enligt Akademiens stadgar. Poeten Erik Axel Karlfeldt fick i och för sig priset postumt på 1930-talet, men när Akademien förklarade att stadgarna ändrades på 1960-talet krävde företrädare för namninsamlingen att Horace Engdahl själv skulle skriva om dem. – De är fastställda av regeringen, sade jag, men det svaret gjorde inte heller något som helst intryck. Så småningom avtog debatten och idag är den i stort sett bortglömd, säger Horace Engdahl. – Det jag beklagar är att Astrid Lindgren aldrig valdes in i Akademien. Det borde man ha gjort. Dels för att hon var en bra författare, och dels för att hon väldigt bra på att bedöma litteratur, det är omvittnat. Dessutom hade man då kanske befriat sig från den här debatten.