Det var en sommarkväll som Roger Lundgrens liv förändrades för alltid. Efter att ha varit på en fest hos en vän vid Nytorget i Stockholm promenerade han hemåt. Men några kvarter från festen kände han att någon följde efter honom. – Sen blev allt svart. Jag vaknade tolv timmar senare i min säng. Jag hade skador över hela kroppen, och det var blod överallt, berättar han. Det dröjde innan Roger kunde förstå vad som hade hänt. Till en början förnekade han för sig själv att han blivit utsatt för ett övergrepp. Men en undersökning på den könsneutrala akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset visade sanningen: Roger hade blivit brutalt våldtagen.
– Det är en sån obegriplig upplevelse. Jag trodde länge att det inte hade hänt, berättar Roger. Dna-bevis men ingen fällande dom Polisen inledde en utredning och lyckades säkra dna från förövaren i Rogers kalsonger. Trots detta lades utredningen ner efter sex månader. – De försökte verkligen lyfta på varje sten. Men de kunde inte identifiera förövaren eftersom han inte fanns i det nationella dna-registret, säger Roger. Roger har valt att tala öppet om sin upplevelse i sin självbiografi ”Eljest”. Han hoppas att hans historia ska inspirera andra att anmäla övergrepp, oavsett hur små chanserna verkar vara att få rättvisa. – Jag vill att andra ska veta att de inte är ensamma. Min anmälan kanske inte ledde till en fällande dom, men den kan hjälpa någon annan i framtiden. Nästa gång kanske förövaren inte kommer undan, säger han. Roger poängterar att en våldtäkt inte handlar om sex, utan om makt och kränkning. – Det var någon som hatade mig så mycket att han ville förstöra mitt liv. Men det är mitt liv, och jag vägrar låta honom definiera mig. En tyst epidemi Enligt TV4:s granskning leder endast åtta procent av våldtäktsanmälningar där offret är en vuxen till en fällande dom. Polisen Erika Gyllensvärd, som arbetar med sexualbrott på Nationella operativa avdelningen (NOA), förklarar varför. – Vi har ofta brist på bevis. Många anmäler sent, och då kan viktig teknisk bevisning saknas. Vi behöver också fler resurser och prioriteringar för att kunna utreda snabbare och effektivare. Hon uppmuntrar dock alla som blivit utsatta att anmäla. – En anmälan kan vara vilande och tas upp igen om nya omständigheter tillkommer. Det är också en del av att lägga skulden där den hör hemma – hos förövaren.
För Roger har läkningsprocessen varit lång och smärtsam. Han lever med ärren, både fysiska och psykiska. – Jag har förlorat min naturliga trygghet. Jag blir rädd när någon går bakom mig. Jag kan inte lyssna på musik på stan längre. Men jag jobbar på att bygga upp mitt liv igen. Genom att berätta sin historia hoppas Roger bidra till att bryta tystnaden och minska skammen för andra som utsatts. – Det viktigaste är att våga söka hjälp och säkra bevis. Och att komma ihåg: det är inte ditt fel.